Sölve Persson hade en tvåårig sejour i BoIS. Han hoppade in i A-laget som reserv några gånger men lyckades inte ta en ordinarie plats. Men så var det också under kvalåren 1958 och 1959, en av tidernas bästa BoIS-årgångar.

Det var en jäkla bra kamratskap i BoIS, fina killar som tog hand om en när man kom upp och skulle spela. Innan jag kom till BoIS spelade jag i Landora, och vi hade där ett bra juniorlag. Jag minns att vi under en period hade ”Buckla” Hansson som tränare. Vi hade en anfallare, Remnestam hette han. En individualist. I slutet av första halvlek i en match kom han fri med målvakten. Han dribblar av målvakten och ska bara rulla in bollen i det öppna målet. Vad gör han då, jo han vänder ut igen och ska gå en runda till med målvakten. Då kom han i stället för långt ut på kanten, tappade vinkeln och sköt i stolpen. Då stod det 1-0. 2-0 där hade ju smakat fågel. Så när vi kommer in i omklädningsrummet säger han:

”Buckla, vad tyckte du om mitt stolpskott?” Buckla blev rent tokig och jagade honom runt i omklädningsrummet. Tur var det att det stod ett bord i mitten som han kunde gömma sig bakom. Och så gick folk emellan, sedan lugnade det ner sig. Men vi förlorade matchen. ”Buckla, vad tyckte du om mitt stolpskott”, det glömmer jag aldrig.

Jag var 19 år när jag gick över från Landora till BoIS. 1958 var det. Jag låg i lumpen då så jag kunde inte vara med och träna så mycket. Jag tyckte mest det var roligt att bara få vara med. På den tiden i BoIS var det ju så att tränaren, lagledaren och lagkaptenen tillsammans tog ut laget. Det var Sven-Åke Månsson som var kapten då, han var centerback och spelade länge i BoIS. En mycket fin kille. Vi hade Gunnar Hägg som tränare i BoIS. Det var mycket konditionsträning. Vi hade en jäkla bra kondition och det var ju ofta att vi vann i slutet av matcherna, att vi hade den extra orken. På träningarna körde vi väl lite gymnastik först, slog lite inlägg och så. Efter det spelade vi tvåmål. Sedan ropade Hägg, ”Roland, ta täten!”. Det var Roland Forsberg. Så fick han springa, och så sprang vi alla efter honom, runt runt B-planen. Så länge vi orkade, för Roland kunde springa hur länge som helst. Den som brukade lägga av först, det var HP. Då ställde han sig och trixade i mittcirkeln.

Om HP fick göra som han ville?

Nja, lite var det väl så. Men man kan ju säga att han hade en jävla respekt för Hägg. Fast det hade vi alla. Sen var HP en jävligt snäll kille, inte alls divig eller så. Men det var där inte någon som var. Det var en jävrigt fin kamratskap i BoIS. Och Gunnar Hägg hade en stor betydelse för BoIS framgång, alla i laget såg upp till honom.

Dagen innan min första match i BoIS A-lag, så skulle mina kompisar ut och dansa på lördagskvällen. De skulle till Dösjebro. Men först skulle de till Bristol och ta några snapsar. Jag hängde med dit, men drack ingenting. När de sedan skulle vidare till Dösjebro gick jag hem. Sen efter matchen på söndagen, kallade Hägg på mig. ”Du, jag får prata med dig” sa han. ”Det var någon som ringde mig och sa att du var på Bristol igår”. Jag sa som det var, och då förklarade Hägg att när man kommer med i A-laget, då kommer det vara folk som har koll på vad man gör. ”Du, det får du tänka på”, sa Hägg till mig. Ja, man var ju lite grön då.

Under min tid i BoIS blev det ett par matcher i serien, och några träningsmatcher. Men jag var faktiskt aldrig med och förlorade någon gång. Den match jag minns mest var en seriematch uppe i Kristianstad. Vi vann med 4-2 eller nåt sånt, och BoIS hade bjudit med våra respektive upp. Så efter matchen satt vi där på någon krog i Kristianstad. Då gick Harry Wibratt, ordförande, runt och delade ut kuvert till alla. I det låg 400 spänn! Man hade väl inte mer än 200 spänn i veckan på den tiden. Och vi hade ju ingen lön från BoIS, men vi hade 70 kronor för vinst, och 40 för oavgjort. Men 400 spänn fick vi alltså för segern, det var ju lite proffsigt. Det var nog lite i smyg, men det är väl preskriberat nu.

När jag var med och spelade var det oftast som center, som ersättare för ”Kallinge”. Man var ju såklart lite nervis. Men de andra spelarna skällde aldrig, de stöttade och snackade med en. Både HP och Kallinge var så. På den tiden hade vi ju runt 5000 på läktarna, och när vi kvalade var det uppåt 18 000. När vi kvalade mot Örgryte på Ullevi var det närmare 50 000. Tyvärr blev ju HP skadad efter bara 10 minuter, och fick linka ute på kanten. Han var inte tillräckligt skadad för att gå av planen, och man fick ändå inte sätta in avbytare. Så han fick halvjogga längs kanten, kanske försöka ta någon markering. Jag var på plats på Ullevi, för vi hade spelat med reservlaget på förmiddagen. Till returmatchen gjorde Hägg sedan en luring. Han satte in Ragnar Hagman som center, men det var mer som ett schackdrag för att försöka hålla nollan. För Hagman var försvarare och spelade inte center utan gled ner i försvaret. Men det räckte tyvärr inte mot Örgryte, de vann med 1-0 här i Landskrona. De var ju ett rätt bra lag på den tiden, med flera VM-spelare som Gunnar Gren, Agne Simonsson och Rune Börjesson.

En av de bästa jag spelade med i BoIS var ”Dala” Gustafsson. En tänkande August. Han och HP styrde mycket. HP gjorde ju en hel del mål, sköt luriga skott och hade ett konstigt tillslag på bollen. Bollen liksom fladdrade. Jag vettefan hur han sköt, bollen rörde sig på ett konstigt sätt, speciellt på frisparkarna. Och han kunde göra många solonummer. Sen var det så med HP, att när han inte var på humör försvann han från matcherna. Då jobbade han inte, sprang inte efter bollarna och publiken kunde bua åt honom. Han var ju ingen slitvarg direkt.

Ja, där gick mycket snack om HP, många rykten. Som jag tyckte var det en bra kille, har enbart gott att säga om honom. Det snackas ju alltid skit om någon som är känd, det ska sällan mycket till för det. Och det var väl många som ville bjuda på historier om honom. Sen var han kanske lite lättledd, många ville synas med honom. En skötsam kille, som alla i Landskrona visste vem han var. Han var ju lite världsmästare i Landskrona.

Till bortamatcherna åkte vi alltid tåg. Vi spelade ju oftast på söndagar 13:30, och då åkte vi upp på lördagen. Så låg vi på hotell, och gick ut och åt på lördagskvällen. Och kanske dansade lite. Men inget festande, det var det stenhårt med. Så alla gick hem samtidigt. Men jag vet att när vi var i Kalmar, så var vi och dansade i Folkets Park. Rolf Bengtsson hade träffat en tjej, som han bara skulle följa hem. De andra stod utanför hotellet prick elva som vi bestämt, men Rolf kom dit kvart över elva. Då skällde Hägg på honom inför hela truppen. Så var det.

Resan till Östtyskland 1958 var rena propagandan. De hade en sån idrottsvecka där varje sommar. Vi var ju runt i några städer, Bergen, Stralsund, Greifswald och Wismar. Och efter varje match var det bankett och det bjöds på brännvin. Men det var ju bara politiska pampar där, de ville visa upp hur bra allt var. Jag minns när vi var i Bergen, så var vi ute och dansade på kvällen. Sedan prick klockan 12 skulle damerna iväg och jobba. De hade blivit kommenderade. Det kändes lite konstigt minns jag. Vi var ju bara på idrottsplatser och hotell, så vi såg väl inte allt som försiggick. Vår guide berättade för oss att det hade varit nåt slags uppror i Bergen bara veckan innan vi var där. Det skulle dämpas ner. Så där gick k-pistbeväpnade vakter på gatorna. Det var rätt ruggigt, det har man inte minst förstått efteråt.

Efter åren i BoIS gick jag tillbaka till Landora, det ansågs väl inte att jag platsade i BoIS längre. Kanske hade jag kunnat spela kvar i reservlaget. Det var ju en rätt fin reservlagsserie på den tiden. Det var många allsvenska föreningar som hade lag där. Spelade man mot Göteborg kunde man få möta landslagsspelare, ofta var det ju spelare som kanske varit lite skadade som skulle få några matcher i reservlaget för att komma igång. Så det kunde ju bli att man träffade på ”Bebben” Johansson i IFK Göteborg och Sanny och Karl-Alfred Jakobsson i GAIS. På Gamla Ullevi fanns det förresten på den tiden inga duschar, så man fick hälla kar med vatten över sig.

En stor skillnad upplevde jag sedan när jag gått över till Landora. Där blev det inte lika långa resor, och då kunde det bli att man åkte bil till och från matcherna. Satt man då 3-4 killar i en bil kunde det lätt bli att man snackade skit om andra i laget, om man förlorat matchen. Åkte alla i ett tåg eller buss som i BoIS, fick alla en chans att snacka, förklara sig. Så hade man rett ut allt till nästa träning.

Förresten, när jag gick över till BoIS var jag en kostymvärvning, som man kallade det. Hägg jobbade på Schlasbergs, så man gick dit och fick sina mått tagna. Man fick välja tyg, och så syddes det upp en kostym. Det var liksom övergångssumman man fick när man gick till BoIS. Det var ju inga jätteförmåner på det sättet, det var nog mest såna grejer, och att de kanske kunde hjälpa till med jobb och lägenhet. När HP gick till BoIS, tror jag inte det var några jättesummor han fick. Även om där gick lite rykten. Harry Wibratt ordnade ju jobb åt honom på Fosfaten. Wibratt var en av cheferna där, och fixade in HP som elektriker. Fast han var inte elektriker, sas det. Folk sa att han mest gick runt och bytte glödlampor. Så HP var kanske lite proffs på det sättet.