I augusti 1936 gjorde Björn Fure allsvensk debut som 19-åring. Ett par månader senare var han med och spelade hem DM till BoIS. Några år efter tiden i BoIS deltog han som frivillig i Finska fortsättningskriget. Han stred för broderlandet Finland. Sommaren 1942, mitt under kriget, trampade han på en mina och stupade. Med denna text minns vi idrottsmannen och BoISaren Björn Fure.

Björn Fure föddes i Stockholm år 1916. Familjen flyttade runt inom landet, och kom till Landskrona 1933. Fadern var tullkontrollör, och familjen bosatte sig i närheten av faderns arbete, i kvarteret Gladan (mellan nuvarande kv. Falken och Ven-terminalen). Björn hade en yngre och en äldre syster. Björn Fure gjorde sig snabbt känd som en duktig idrottsman. Han var med i Godtemplarnas Idrottsförening i Landskrona och höll där på med både friidrott och fotboll. 1936 hämtades större delen av Godtemplarnas fotbollssektion in till BoIS och dessa pojkar skulle utgöra större delen av BoIS Reservlag 2. Förutom Björn Fure följde bland andra jämnårige Olle Hermansen med från Godtemplarna, och de båda är med på bilden nedan. BoIS Reservlag 2 möter Klippan 1936-06-01. BoIS förlorade med 3-0.

Vänsteryttern Björn gjorde 24 mål på 19 matcher under sin första säsong i Reservlag 2. Det dröjde inte länge innan han fick chansen i Reservlag 1. Den snabbe och starke vänsteryttern gjorde bra ifrån sig även där.

I augusti 1936 hände något så ovanligt som att BoIS spelade två allsvenska matcher samma vecka. Och inte bara det, det var endast en dags vila mellan matcherna. Fredagen 21 augusti spelade man mot Malmö FF på Malmö IP. Malmös center Hans Håkansson sågades duktigt i Landskrona Posten efter matchen och benämndes som ”den mest ojuste allsvensk vi hittills skådat”, och ”hans demonstrationer, ”filmningar” och regelvidriga tacklingar har tolererats länge nog”.

Tre spelare hade nämligen ådragit sig skavanker i fredags-fighten och kunde inte spela på söndagen. Däribland vänsteryttern Gustaf Lundberg, och därmed öppnades alltså en plats för Björn Fure.

Söndagen 23 augusti 1936 gjorde 19-årige Björn Fure debut i A-laget i den allsvenska matchen mot AIK. Och efter bara tre minuter gjorde han 1-0 till BoIS. ”Curt Bergsten slog en crossboll över till vänster, där reservyttern B. Fure i ”splendid isolation” slog in ettan”, stod det i LP. Olle Hermansen hade kort därefter en boll i mål som blev avblåst för offside. Men ynglingarna fick beröm i LP. ”Särskilt i första halvlek uträttade Fure, Hermansen och C:o många livgivande prestationer […]”

Björn Fure var en mångsidig idrottsman. Några veckor efter den allsvenska debuten mot AIK deltog han i Godtemplarnas IFs klubbmästerskap. Han kastade 29.79 i diskus och slog klubbrekord i spjutkastning – 45.80 meter. Han deltog även i skolans handbollslag.

Några månader efter debuten mot AIK, fick han chansen i A-laget igen. Först i allsvenska matchen mot Örgryte 8 november. Veckan efter spelade BoIS final i DM mot MBI i Malmö och Björn Fure fick chansen som vänster ytter. 1-1 i Malmö gav omspel i Landskrona veckan därpå, och Björn fick fortsatt förtroende. Den matchen vann BoIS med 2-0. Under sin korta A-lagskarriär hann Björn alltså både med att både bli allsvensk målskytt och DM-mästare.

17 maj 1937 gick han ut Högre Allmänna Läroverket i Landskrona. Han tilldelades då Idrottsskölden, som tilldelas läroverkets bästa idrottsman, som ”anses vara skolans idrottsprofil och tillika en god kamrat”. Hans gamla skolkamrater, beskrev honom som ”en renhårig idrottsman, en dugande arbetskraft och en god kamrat”.

Direkt efter examen inträdde han i yrket som officer och lämnade idrottslivet i Landskrona. I augusti 1940 bosatte han sig i Linköping. Senare under året blev han fänrik vid Livgrenadjärregementet och 1 januari 1942 löjtnant. Han var då också idrottsofficer vid regementet. Julen 1941 var han på besök i Landskrona, och meddelade då sina gamla studentkamrater sitt beslut att resa till Finland, och där strida som frivillig på den finska sidan i Finska fortsättningskriget, väl medveten om dess risker. Fortsättningskriget utkämpades mellan Finland och Sovjetunionen 1941-1944. Under vinterkriget 1939-1940 hade 9500 svenska frivilliga deltagit. I fortsättningskriget deltog ca 1700 svenska frivilliga.

Den 16 maj 1942 inträdde han som frivillig i Finland, stridandes för vårt broderlands självständighet. I ett brev daterat 11 juni 1942 skrev han till sin förre löjtnant på I4 i Linköping.

”Det ringdes från Stockholm och frågades, om jag stod kvar vid min ansökan. Det gjorde jag naturligtvis. […] Tre dagar senare fick jag meddelande, att saken var klar, och att jag skulle fara om en vecka.”

I brevet berättade han också om den två dygn långa färden till fronten på ett lastbilsflak, gungandes fram på vad som inte ens påminde om en väg. Trots att han bara befunnit sig vid fronten Svir i Sovjetunionen i knappt tre veckor, skrev han i brevet om fasor, som inte riktigt passar sig att återberätta i denna text. Han berättade även om sin major Sven Hedengren, som var 206 cm lång och enligt Björn ”en förbaskat bra karl”.

Nämnde major, inledde ett annat brev daterat dagen efter (12 juni 1942), till Sekundchefen:

”Härmed har jag plikten att meddela, att f.d. aktive officeren vid Kungl. Livgrenadjärregementet, löjtnanten i finska armén Björn Fure denna dag på morgonen stupat såsom ledare av en spaningspatrull framför egna linjer.” I samma brev stod om Björn:

”Fure, som redan vid första bekantskapen gjorde intryck av att vara en omdömesfull, målmedveten och ytterst intresserad officer, grep sig genast an med sina uppgifter med liv och lust och hade mycket gott handlag med sina unga österbottningar […]”

Björn Fure hade fått direktiv att utsända en patrull för närspaning, och fick instruktioner om hur patrullen skulle ta sig genom terrängen och vid vilket ställe de skulle ta sig över bäcken. De hade också informerats om mineringen i området. Fure, som veckan innan deltagit i flera spaningsuppdrag bad om att få leda detta företag. Föregående dagar hade patruller tagit samma väg, som den av Fure ledda patrullen nu skulle ta. Patrullen gav sig iväg strax efter 08.00, och hade ännu en gång på morgonen blivit varnade om varsamhet. Vid ungefär 08:50 exploderade en mina i området. Först trodde man att det kanske var ett djur som trampat på en mintråd, då explosionen skedde längre västerut än spaningstruppens anvisade väg.

Efter ca 45 minuter anlände de sårade tillbaka till kompaniets stödjepunkt. En av soldaterna ur den fem man stora truppen, som bara blev lindrigt skadad, berättade efteråt att man inte kunde ta sig över bäcken på den anvisade platsen. Man hade då provat att gå över på ett ställe som låg längre västerut. Fyra av fem soldater hade hunnit tagit sig över bäcken. Den som var längst fram, trampade på en mintråd och en rörbomb exploderade. Björn Fure, näst bakom den soldat som utlöste minan, sårades så kraftigt att han avled under sjuktransporten tillbaka till kompaniet.

Följande text var insatt i Svenska Dagbladet några dagar senare.

                                            Björn Fure in memoriam

På vårt regementes högtidsdag erhöllo vi det smärtsamma meddelandet att Björn Fure, vår avhållne vän och kamrat, stupat på Aunusnäset. Han drog ut för att kämpa för de ideal, han satte så högt. Endast en kort tid blev det honom förunnat att deltaga i denna kamp, som fordrade den största insats en människa kan göra, att ge sitt liv. Då regementets ärehöljda fanor under en tyst minut sänkts för att hylla hans minne, kände vi i vår djupa saknad stolthet över att han på ett ärofullt sätt fullföljt sitt regementes traditioner. Vi tacka honom för hans uppoffrande arbete inom regementet, vi tacka för gott kamratskap! Hans död blev en förpliktelse.

                                            Kamraterna

Såhär skrev den gamle studiekamraten Rolf Andersson efter han fått reda på Björns bortgång, insatt i Landskrona Posten.

Du dagtingade aldrig med Din rakryggade övertygelse och Dina höga ideal. Den kamratkrets, bestående av såväl studentkamrater som aspirantkamraterna, där Du utgjorde en av de gedignaste länkarna, känner stolthet över insatsen och tacksamhet för osvikligt kamratskap och sann vänskap.

Björn Fure dog 1942. Han blev bara 25 år gammal. Hans jämnåriga lagkamrat från Godtemplarna och BoIS, Olle Hermansen, levde vidare och dog 2014 i Landskrona, 98 år gammal.

Björn Fure, en av vår stads stora idrottsmän, lämnade jordelivet alldeles för tidigt men med denna text minns vi människan, idrottsmannen och BoISaren Björn Fure.

(Tack till www.svenskafrivilliga.com)