Idag för 120 år sedan, 2 januari 1900, föddes Albin Dahl. Han var en från grunden BoIS-fostrad spelare som under sin storhetstid var en av Sveriges absolut bästa fotbollsspelare. Tyvärr lämnade han BoIS redan 1922 och det var Helsingborgs IF som fick skörda framgångar med Albin som vänster inner. Här kommer några intervjuer, kuriosa och några fotografier, bland annat ett tidigare opublicerat fotografi på ett BoIS-lag från 10-talet. Det blev rätt mycket text, så håll till godo!

Albin Dahl föddes i Landskrona 2 januari 1900. Redan som 14-åring spelade han för IFK Landskrona och vid sammanslagningen med Landskrona BK 7 februari 1915, följde han med över till det nybildade Landskrona BoIS. Några år senare anslöt hans lillebror, Harry Dahl, från BK Argos. Albin Dahl spelade för Sverige i OS 1920 i Antwerpen, än idag den enda gången en BoISare spelat i ett seniormästerskap. 1922 lämnade de båda bröderna BoIS och gick till HIF. Lillebror Harry återkom till BoIS efter bara en säsong i HIF, medan Albin var kvar i HIF spelarkarriären ut. Albin var vänster inner, dåtidens offensiva innermittfältare. En komplett spelare med mycket god speluppfattning och huvudspel. I HIF vann han Allsvenskan tre gånger och Svenska Cupen en gång. Som tränare vann han Allsvenskan en gång, och bland meriterna hör också att 1945 tog över Råå IF som då befann sig i fjärdedivisionen. Han avancerade med Råå tog laget till en andraplats i Allsvenskan, och vann även Svenska Cupen. Han tränade också lag som Höganäs och Helsingör.

Han återvände till BoIS på 50-talet, då som tränare. Som spelare var han under en period en av Sveriges bästa. Som tränare nådde han nästan samma status, även om tränartiden i BoIS inte var särskilt lyckad.  I tidningen BoISaren kan ni läsa intervjuer med Albin Dahl i nr 3/1982 (samt i ytterligare ett nr som jag inte kan på rak arm (omkring 1975-1976)). Det står även en del om Albin i jubileumsboken Ett fotbollslags historia. I denna artikel kommer lite ”nytt” material om Albin Dahl samt en tidigare opublicerad bild på ett BoIS-lag från 10-talet.

• När Albin var på väg tillbaka till BoIS 1924:

I maj 1924 hade det i Landskrona Posten publicerats en fullkomligt sensationell nyhet. Albin Dahl hade erhållit arbete i Landskrona och skulle återvända till sin födelsestad och spela för Landskrona BoIS! Det var en ganska kort artikel och nyheten publicerades i Helsingborgs Dagblad dagen efter. Man hade valt att inte gräva vidare utan hänvisade till Landskrona Postens källor men passade på att yttra att man var ”glada på landskroniternas vägnar”. Trots det sensationella i att en av Sveriges allra främsta fotbollsspelare var på väg att byta till Landskrona BoIS, var det tyst i tidningarna därefter. Ingen kommentar från någon av lagledarna, ingen dementi från Helsingborgs-håll, ingen insändare. Knäpptyst. Landskrona Posten hade hänvisat till en säker källa. Kunde det vara någon som ville spela ett spratt och få lite uppmärksamhet? En månad gick och snart skulle ju serien dra igång.

Till 1924 hade Albin Dahl vuxit ut till en av Sveriges allra främsta spelare, medan brodern ”Hacke” inte låg långt därefter. Till OS i Paris 1924 var de båda uttagna. Albin, som hade flera års erfarenhet av landslagsspel, var självskriven som vänster inner. Hacke hade trots sin unga ålder visat flera prov på sin målfarlighet, både i HIF och BoIS. Landskronasönerna Albin Dahl (HIF) och Harry Dahl (BoIS) såg ut att bli stadens representanter för Sverige i OS. Tyvärr blev det inte riktigt som varken Albin eller Harry tänkt sig. Albin tvingades tacka nej till OS-spel. Hans fru låg för döden hemma i Helsingborg, och han kunde inte lämna henne och vara borta flera veckor. Harry fick inte ledigt från sitt arbete på Thulin-verken och tvingades stanna hemma.

Sverige vann stort i de två inledande matcherna mot Belgien och Egypten. Man var framme vid semifinal när man fick Norrköpings-spelaren Tore Keller skadad. Albin Dahl ”eftertelegraferades”. ”Kan du tänka dig att åka ner till Paris och spela OS” frågade man Albin. Då hustrun Anna var på bättringsvägen beslutade sig Albin för att resa ner till Paris och hjälpa Sverige. Han kastades in i semifinalen mot Schweiz. En match som Sverige förlorade. Och Albin fick kritik i tidningarna. Så här sa Albin Dahl i en intervju med Åke Jönsson över 50 år senare.

— Jag tyckte kritiken mot mig var orättvis. Att komma in så mitt i turneringen var svårt och inte bara berodde det på mig att vi förlorade mot Schweiz. Men pressen ville ha en syndabock och det blev jag.

Albin var med i den första bronsmatchen, som slutade 1-1, men petades till omspelsmatchen som Sverige sedan vann.

Seriestarten började närma sig, hur blev det då med Albin och hans eventuella comeback i Landskrona? Trots en del skriverier om fotboll och Albins spel i Paris, stod det fortfarande inget huruvida han skulle komma tillbaka till BoIS. Kanske var det en tidningsanka. Men då! 13 juni, bara dagar efter Sverige avslutat sitt OS-spel, skulle BoIS möta Argos i en vänskapsmatch i Landskrona. Argos var brottarföreningen som under 20-talet hade ett ganska duktigt fotbollslag. I likhet med flera andra fotbollsföreningar i Landskrona slogs man om titeln ”näst bäst i stan”. Några veckor tidigare stod faktiskt en notis där Albin Dahl ryktades vara på väg tillbaka till BoIS och Landskrona, där han erhållit arbete. Mycket mer stod inte om Albins eventuella återkomst till BoIS, förrän i förhandstexten till matchen mot Argos. Där kunde man läsa: ”I Bollsällskapet får vi eventuellt se Albin Dahl göra sin reentré i afton”.

I matchreferatet stod att ett svagt BoIS vann mot ett tappert kämpande Argos. Slutresultatet inför knappt 500 åskådare på den gamla idrottsplatsen vid Artillerigatan, en av BoIS sista  matcher där, slutade 1-0 till BoIS. Men Albin Dahls namn nämndes aldrig. Hans namn nämndes dock i rubriken i Sydsvenskans referat av matchen. ”Albin Dahl fick ej spela med L.B.I.S.”.

Sensationellt!

Rubriken, som naturligtvis väckte stor uppmärksamhet, fick sin förklaring i Landskrona Posten efterföljande dag.

Så här skrev Landskrona Posten:

”Notisen, som väckt ett stort uppseende inom fotbollskretsar i såväl vår stad som i våra grannstäder, innehöll bl.a. att lagets kapten Joije Petersson nekade Albin att ställa upp. Förhistorien till ovanstående är enligt vad vi inhämtat följande: Laget till matchen mot Argos blev uppsatt utan tanke på att Albin Dahl skulle spela med i denna match, enär ankomsten från Berlin då ej var känd. På fredag morgon anlände dock Dahl och satte sig i förbindelse med föreningens ordf., meddelade denne att han gärna spelade med på kvällen mot Argos, vilket Bror Nilsson lovade att han skulle få. Tyvärr meddelade inte Nilsson detta till lagets kapten utan när Albin kom för att kläda om sig sade Joije att han ej fick spela denna match, enär laget var uppsatt och det ej var rätt att taga bort någon av spelarna. Följaktligen får Albin vänta med sin reentré till ett lämpligare tillfälle, vilket blir om fredag, då Nord-Tysklands federationslag spelar här mot Bollsällskapet. I denna match kommer Albin att spela med om så lagets kapten nekar aldrig så mycket. Ty de är i n t e kaptenen som bestämmer vem som skall spela med, utan lagkommittén.”

Trots att självaste OS-spelaren Albin Dahl bokstavligen knackade på dörren och bad om att få spela med BoIS, blev han alltså nekad då kaptenen Georg Petersson inte ansåg det rätt mot den reserv som blivit inkallad. Då är det också värt att ha i åtanke att Georg Petersson och Albin Dahl känt varandra ända sedan tiden i IFK Landskrona, innan BoIS bildades. Det blev aldrig något spel för Albin på fredagen, utan han återvände till HIF och spelade kvar där resten av sin aktiva karriär. Det är dock oklart om det var denna händelse som gjorde att Albin inte återvände till BoIS den där sommaren 1924. Eller hur nära det egentligen var. Klart var dock att BoIS-kaptenen Georg Petersson, visade prov på principfast ledarskap. Rätt ska vara rätt, om det så betyder att man spelar med en från reservlaget framför en av Sveriges bästa fotbollsspelare.

För övrigt Georg Petersson var en verklig trotjänare, som var med ända från starten 1915 fram till 1929. Han var, åtminstone för Helsingborgs-publiken känd som en buse. På Olympia ska han medvetet, med full kraft, ha rensat upp läderkulan mot Helsingborgssupportrarna på läktaren. Han ska också ha skrikit ”håll käften, bönder” till Helsingborgs-supportrar på nedre raden.

• Krönika av Albin Dahl från 1929, publicerad i Stockholms Dagblad. 

  (I denna intressanta och läsvärda intervju får man en bild av dåtidens taktik och spelsystem.)

Verkningarna av den nya offsideregelns införande begränsas ingalunda till försvarsspelet. Även i anfallet blev det efter hand förändringar, och det dröjde inte så värst länge, förrän det ena laget efter det andra accepterade systemet med kedjan i W-formation.

Denna nya uppställning av anfallslinjen blev liktydig med en revolution för innermännen och deras spelsätt. Förut tillkom oss inrar den moderna centerns uppgift att göra mål, vårt läge var långt framskjutet och vårt arbete föga arbetsamt. Nu äro rollerna ombytta. Centern bör ligga så långt framme mot motståndarmålet som möjligt, under det att inrarna ha att från en tillbakadragen punkt arbeta fram bollen och mata sin centerforward. Man skulle alltså kunna säga, att den nya regeln gjort innerns arbete dubbelt arbetsamt.

Samtidigt med detta försvårande av vårt arbete kom emellertid det s.k. hälsingborgssystemet att medföra vissa lättnader. Förut markerade motståndarens ytterhalvor så gott som undantagslöst det egna lagets innermän, nu däremot ligga ytterhalvorna i åtta fall på tio vid yttrarna. Det säger sig självt, att innern under dylika omständigheter får ett friare och större fält att arbeta på. Med den viktiga mission, en modern ytter onekligen har att fylla i sitt lag, blir en vinges samarbete allvarligt hotat, om motståndarens flygelhalva tjänstgör som ”överrock” åt honom. Det gäller då, att spela denne motståndare ifrån honom, och det kan lyckas genom att envisas med att föra bollen i innertrion, men det lyckas långt ifrån alltid. I sådana situationer stöter innern förr eller senare på fiende helbacken, och det beror då på hans individuella form, huruvida han kan passera honom och skaffa sig fritt skottläge. Har innern en dålig dag och yttern en bastant ”överrock” går anfallsspelet i nio fall på tio sönder.

En modern innertrio bör absolut gå in för att spela så litet i sidled som möjligt. Kortaste avståndet mellan mål och exempelvis mittlinjen är ju en rak linje, och man kommer dubbelt så fort fram medelst raka bollar än medelst tråckel i sidled. Om centern alltså har bollen, bör innern skyndsammast möjligt placera sig så långt fram och så långt rakt framför honom som möjligt, och innermännen bör alltså gå in för att ständigt skifta positioner. Ligger motståndarens ytterhalvor på de egna yttrarna, har ju innertrion ett vidsträckt område att arbeta på och bör följaktligen kunna uträtta en hel del. Det direkta spelet med så få dribblerier som möjligt är enligt min mening framtidens lösen inom fotbollsspelet. Det tyska lag, som midsommarafton besegrade oss i Köln med 3 – 0 var en glänsande exponent för detta spelsätt. Allt gick i ett rasande tempo med raka bollar från man till man, och det var endast i undantagsfall man fick se soloraider eller tråckel i sidled.

Säkert är, att vi svenskar inte komma upp till dessa tyskars nivå, förrän vi lärt oss att ägna startövningarna större uppmärksamhet. De äro av oerhörd betydelse numera, då spelet är hårt och hetsigt, och sekunderna i många fall bli avgörande. Jag går så långt, att jag påstår, att en fotbollsspelare i första hand bör vara snabb, därnäst tekniskt kunnig, hård samt hänsynslös.

En annan sak, som vi inte bör negligera, är huvudspelet. Gästande engelska och kontinentala lag ha visat oss vår underlägsenhet i detta avseende, och det finns få spelare i Sverige, som använda sitt huvud på rätta sättet. Det är inte lätt att nicka en boll som den skall nickas, men det är inte heller så svårt att lära sig. Energi vill det till förstås, men det fordras ju för allting, och saken kan läras med rätt så enkla medel. Man kan träna mot en vägg, träna med kamrater, ja, t.o.m. träna ensam, och går man in på allvar behöver det inte ta så lång tid, förrän man lär sig att behärska huvudspelets finesser.

När är man ”lastgammal?” Det diskuteras ofta, huru länge en spelare kan hålla på med ”gamet” utan att bli ”lastgammal”. Den saken beror givetvis helt och hållet på, hur han sköter sin kropp. Brukar han sina krafter med förstånd och lever ett sunt liv, bör han med framgång kunna ”lira”, tills han blir både 30 och 35 år. Jag själv, som nu närmar mig det första åldersstrecket, deltog i fjol för litet i grabbarnas träning med följd att jag blev tung, ovig och ur form. Jag tog emellertid i på skarpen, kom igen och har – om jag själv får säga det – i år gjort en rätt skaplig säsong. Och nu tänker jag inte sluta innan de 40.

• Intervju med Albin Dahl i Idrottsbladet från 1954. 

(I denna intervju summerar Albin sin tränarkarriär och berättar lite om tiden som tränare i BoIS)

Mirakel-Dahl gör Råå till nytt storlag

En gång i början på femtiotalet förde Albin Dahl vårt lands främste tränare, fram Råå IF från småklubbsstadiet till Allsvenskan. Sensationellt placerade sig Råå under sitt debutår i storserien på andra plats efter på den tiden obetvingliga MFF. Albin Dahl engagerades av HIF och Råå började vägen utför. Men för ett år sedan när Råå såg ut att vara nästan förlorat knöt man åter Albin Dahl till sig och sakta men säkert ändrade Råå karaktär och just nu ligger laget på första plats i södra tvåan och många är dom som tror på en ny allsvensk sejour för Häslingsborgs andra lag.

-Hur bär du dig egentligen åt?
Vi ställer frågan till mirakeltränaren Albin Dahl och med sin kännetecknande entusiasm svarar han:
– Det är ingen konst alls. Jag åtnjuter förtroende hos både spelare och ledning i Råå och spelarna uppfyller mitt främsta krav: Lever sunt. Det finns ingenting jag så mycket föraktar som spriten. En tränare kan ha aldrig så bra ämnen men lever som i sus och dus blir det aldrig något helt över laget.
En tränares historia
När Albin Dahl säger att det inte är någon konst alls att föra ett lag fram i dagens svenska fotboll så är han anspråkslöv. Men för honom tycks det däremot inte vara så svårt. Hans meritlista är egentligen fantastisk eller vad sägs om nedanstående:

År 1935 engagerades Albin Dahl av den danska klubben Helsingörs IF. Under hans ledning fördes danskarna till Alldanskan och stannade kvar där. Kriget kom och Albin tvingades att sluta och år 1939 engagerades han av den klubb, för vilken han spelat 12 allsvenska år, nämligen HIF. Här stannade Albin ända fram till 1945 och under dom åren blev HIF trea 1940, vann både cup, serie och DM 1941, blev 4:a 1942, 3:a 1943 och slutligen tog HIF-arna stora silvret 1944. Under Albin Dahls första epok i HIF noterade den nu 50-åriga klubben sitt för att citera den store fotbollsledaren Bill Pettersson: ”Glansfullaste året genom tiderna!. 1941 alltså.
Höganäs BK togs om hand av Albin Dahl 1945 och från div 3 förde han brukslaget till div 2 och 1947 var tiden mogen för Albin att återigen ta hand om ett lag i sin egen stad, nämligen Råå IF som då befann sig i div 4. Seger efter seger noterades och 1950 trånade Råå överst i div 2-tabellen med 32 poäng av 36 möjliga och hade sådana lag som Halmstads BK och IFK Malmö sex poäng efter sig.
Det blev en ny sejour i HIF 1950 och fram till 1 juli 1954 återfanns silvergrå Albin Dahl i HIF igen. Nya framgångar noterade rödblått under Albin Dahls andra tränarsejour och 1951 blev laget 4:a, 1952 och 1953 blev det små silvermedaljer och 1954 fick Kalle Svensson & Co mottaga dom stora silverpengarna.
Körd på porten…
Men året 1954 framstår trots allt som det mörkaste under albin Dahls många år i fotbollens örtagård. Han kördes på porten på kanske det fegaste av alla sätt som kan tillämpas. Efter 12 år som vänsterinner och 10 år som tränare hade dåvarande HIF-lag sammankallats för att dryfta Albins vara eller icke vara i hans egen klubb. Det var 22 år av framgångs för HIF, som nu lönades på ett mindre gott sätt.
Det spikades upp ett anslag som talade om att alla utom Albin Dahl skulle träffas på en av stadens restauranger och resultatet blev att Albin, inte av brist på fotbollskunnande utan kanske allra främst för att han vågade påtala saker och ting av mindre god halt inom HIF, plötsligt fanns sig ställd utanför fotbollen. Hade hade kontrakt med HIF men fick inte arbeta som tränare förrän detta gick ut. Händelsen inträffade i april 1954 och det 1 juli samma år tog Landskrona Bois kontakt och engagerade honom. I Landskrona kunde Albin Dahl inte arbeta för fotbollen på samma sätt som förut. Dels hade han svårt att känna samma lust som tidigare för fotbollen. Händelserna i HIF satte djupa spår och dels besvärades han av sjukdom och andra familjeskäl.
Siktar på allsvenskt
Råå såg nu ut att gå en mörk framtid till mötes men hoppet stod till Albin Dahl, som i fjol engagerade honom och resultatet är välbekant.
– Är Råå åter på väg till Allsvenskan?
– När vi lyckades undgå nederlag mot Sleipner på bortaplan så började jag på allvar tro på en sådan sak. Jag förnekar inte att jag räknar med att Råå kommer att övervintra som serieledare och nog ser det bra ut. Vi har ett bra lag, som dock kan bli bättre och sammanhållningen mellan ledning-spelare är sådan som den bör vara, dvs. ödmjuk och kamratlig.
– Jag garanterar ingenting men en sak vill jag säga: jag siktar på allsvenskt spel för Råå. Sen får framtiden utvisa om siktet är rätt inställt, säger Albin Dahl.

Albin Dahl: För mycket försvarsspel

Vid sidan om sin dagliga gärning som kommunalanställd vaktmästare har Albin Dahl alltsedan 1935 varit registrerad som proffstränare. Under denna 22-åriga tränartid har han nått framgångar av en storleksordning som saknar motstycke i svensk fotboll. Man frågar sig onekligen vilka resultat denne tränare skulle kunnat åstadkomma om han i likhet med alla dom utlänska tränare svensk fotboll engagerat hade haft mer än ett par kvällstimmar till sitt förfogande. Själv säger Albin Dahl därom:
– Det har egentligen varit en av mina stora änskningar att få ägna mig helt åt fotbollen. Tänk så många grabbar det finns, som man skulle kunna göra till bättre spelare om man kunnat ägnat dem individuell tränings i större omfattning än när man bara har kvällen till hjälp. Då måste man tänka på samtliga spelare, de bli inte tid till så mycket finslipning.
– Men en sak vill jag säga, det går inte att nå framgångar med vilka spelare som helst. Likaväl som den snickare som får de sämsta träet gör det sämsta skåpet så måste det lovande material till. Fotbollshjärnan måste finnas där, ty en sådan kan ingen tränare inplantera i spelaren.
Vad anser du om dagens svenska fotboll?
– Jag tycker, svara Albin Dahl, att det under många år har talats alldeles för mycket om försvarsspel. Vi måste ägna minst lika mycket av vår tid åt forwardsspelet, eljest blir fotbollen tråkig. Och att Albin Dahl inte försummar kedjespelets problem bevisas kanske bäst av Råås förmåga att tillbarataga målchanserna. Det var den förmågan, som i början på femtiotalet gjorde Råå till ett sensationslag och i dag ser de blåtröjade helsingborgarna ut att vara på väg att nå samma stil.

• Summering

Albin Dahl avled 1980, 79 år gammal. Han verkar ha varit långt före sin tid både som spelare och tränare. Man kan fråga sig hur det gått om Albin stannat kvar i BoIS i stället för att gå till HIF, då hade BoIS kanske haft allsvenska titlar?

I Ett fotbollslags historia finns följande historia som spelaren Ingvar Cöster berättat för Åke Jönsson. Den utspelar sig då Albin var tränare i BoIS:  ”Ingvar klarade helt enkelt inte av Albin Dahls ledarstil, deras inställning till fotbollen var för olika. ”Albin var säkert mycket duktig, men han blev för tjatig som jag upplevde det. Jag led mig genom många träningspass.” Albin Dahls sätt att leda träningarna hade också Ingvar svårt med. Han kunde ge exempel. Vid en träning, när BoIS-spelarna skulle dela upp i två lag, blev det några spelare över. Då tog Albin Dahl fram en apelsin, skalade den framför de överblivna spelarna och förklarade: ”Nu ser ni hur jag skalar den här apelsinen och skalet det kastar jag. Ni är skalet.”

En annan spelare jag pratat med, berättade att Albin var mycket förtjust i Hasse Persson och vissa träningar höll han på med sin ”gullegris” HP i ena ändan av planen, medan resten av spelarna fick ”sköta sig själva”.

Hur som helst var Albin Dahl en stor profil och en av BoIS absolut bästa spelare genom tiderna.